Such Happy Things

Usch, jag har ett i-landsproblem; trivs otroligt bra med att bo med E2, men (men men men men men) jag har ett väldigt stort behov av att ibland vara ensam, och det går inte när man bor så här. Jag stör mig på allt som görs och sägs (okej, inte allt, men alldeles för mycket) och jag hatar det. Jag vill kunna komma hem och inte behöva bry min om någon annan, kunna ha alla grejor på ett visst sätt, ha på vilken musik jag vill, slippa ha på en viss musik som jag inte vill, ha mina saker ifred, ha fönstret så öppet som jag känner för, slippa bo i någon annans vardagsrum... Inget illa mot E2, jag gillar henne verkligen skarpt, men jag är rädd att vår relation ska gå i kras om vi bor ihop, men hur ska man säga det på ett fint sätt så att hon inte blir sårad och arg? Jag menar inget illa med det, men jag skulle må så mycket bättre i hjärtat och själen, och jag tror vår vänskap skulle bli starkare av det. Undrar om hon känner likadant..? Jag vet att hon inte vill bo ensam, eller det är i alla fall vad hon säger själv, men man vet ju aldrig. Jag tror det kan vara bra för alla att bo själva ett tag,  även de som är lite rädda för det. Det vore så underbart att bo på gripen! Många fina människor där (och nej, inte bara E1, även om han är en stor alnedning ;)), och de håller ju på att rusta upp det ordentligt nu, så jag tror det blir riktigt fint jag! Hoppas jag får en lägenhet där. Såg förresten att E2 sökt på kollektivboenden också, det är bra...

Nej sova var det, ska vara på gymmet 05:30 imorgon, hehe