Such Happy Things

Surprise me!

---

Svårast är livets ekvation, då man varken vet x eller y, och f '(x) är svaret till allt...

Det är först när man insett vad man själv tycker och tänker som man kan börja handla på riktigt. Så är det

Idag bär det av mot Ramona och bålrundan. Har inte skaffat någon present till henne än, menhoppas kunna hitta något under min vistelse i Borås, har trots allt en dryg timma där...

Första drömlösa natten på länge nu. Kanske är jag inte längre ondskans slav :O (Lite lustigt ändå att jag dagen efter drömmen om att basen var djävulens skapelse upptäcker att den låter konstigt :/)

Bara för att de är sjukt bra,och jag och mamma tränade till deras skiva idag.

Inatt drömde jag att jag åkte tillbaka i tiden då farmor fortfarande levde. Naturligtvis var hon mycket piggare än de riktiga sista dagarna hon fick, men i alla fall. Hon skulle in till sjukhuset för att ta några prover, och eftersom jag visste att hon aldrig skulle komma hem igen efter det blev jag jätteledsen och stod och grät mot hennes axel hur länge som helst medan hon tröstade mig genom att säga saker som "Jag mår bra, Emma" och "Det är bara några prover, ingenting farligt". Jag visste ju dock att det visst var farligt, och att hon inte alls mådde bra, så jag grät vidare.

Ingen speciellt händelserik dröm, jag vet, men den blev lite speciell ändå, eftersom det är 10 år sedan hon dog nu på tisdag...

Storebror har sin flickvän här nu, och de är så fruktansvärt söta! Sitter och håller handen under köksbordet när de tror att ingen ser, myser i soffan och tittar på animerad film etc. etc. Det är ju så man blir avundsjuk.

Ska träffa K idag om allt går enligt planerna, och det ska det för vi bestämde det! Amen

Jag har genom vissa studier kommit fram till att min familj är en aning udda. Inte nog med att vi är konstiga psykiskt (för det visste man ju redan), utan jag har gjort en riktig undersökning, och kan på så vis stärka min åsikt (att vi faktiskt inte är som alla andra). Det som först ledde till min nyfikenhet var att man bara genom att gå in på toaletten kunde märka att vi hade besök, ingen behövde alltså tala om för en att det fanns en individ i hemmet som egentligen inte hörde hemma här. Jag har därför besökt toaletten varje gång vi haft besök, och har kommit fram till att de flesta familjer inte stänger toalettlocket efter sig när de har uträttat sina behov, vilket vi i min familj faktiskt gör.

Jag är faktiskt riktigt stolt över dagens insats, för jag gjorde det verkligen! Jag! Emma den store! Jag är min egen hjälte! Jag gjorde trots min hemska dröm om att jag förstörde alltihop. Det var inte så hemskt som jag hade föreställt mig heller, så jag går vinnande från den här dagen. Lycka!

---

 Och jag är helt såld förresten, bara så ni vet, helt såld!

Jag var helt inställd på att jag skulle göra det idag (jo, jag vet att detr fortfarande är morgon, så det är inte direkt för sent än), men så hade jag en så jobbig dröm om det... Jag kände mig så obekväm, hoppade från det ena till det andra och var rent otrevlig, så jag blev lite avskräckt... Jag borde ställa in mig på att det kommer gå bra, om jag känner mig obekväm är det ju ändå inget att ha! Det ska gå bra!

Idag är helt fel dag för pappa att jävlas med mig, helt fel! Inte nog med att jag har mina bekymmer (som ni säkert komer ihåg (läs nedanstående inlägg annars)), det är också fel tid på dygnet och helt fel del av månaden, och så sitter han och ockuperar min dator för nåot som han egentligen inte har tänkt greja med förrän imorgon, och då på sin dator... Det tog honom ca 30 minuter att logga in på mailen! Grymt frustrerande!

Fast nu skrattar jag mest åt min frustration, den är ju trots allt ganska fånig, men i och med att jag är besviken på mig själv är jag något lättirriterad. Dock går det över väldigt fort... Humörsvängningar till 100%, min hjärna åker berg- och dalbana, och munnen, öronen och hjärtat följer med. Jag blir så fruktansvärt trött på mig själv!

Imorgon ska jag göra det, jag måste! Annars... annars är jag så fruktansvärt feg. Feg-Emma! Usch, vad trött jag blir!

Jag känner en känsla, men vet inte vad det är. Den förändras lite också... Jag vet inte riktigt vad den betyder :O

Nella har förresten tröttnat på mina bekymmer nu, på mig och honom också i och för sig. Ganska skönt att veta att hon inte är något hot i alla fall, för hon klarar inte av honom. Själv tycker jag att det är ganska roligt, det han gör, men hon blir bara irriterad :P Men just det, jag skulle sluta skriva om det här!

Idag regnar det som aldrig förr! Eller för att citera far min "Ibland regnar det inte alls mycket, men ibland gör det det..." Mycket klokt sagt... "FF" är också ett bekant uttryck när vädret är som detta... För ett - eller om det var två - år sedan och vi hade översvämning (eller så mycket regn att brunnarna inte riktigt hann med, och vägar förstördes och lite sådant, så översvämning stämmer inte riktigt)gick far och jag ut och gick i regnet. Vi var riktiga vardagshjältar och hjälpte de igentäppta brunnarna att åter yllas med vatten. Klok som jag var tog jag på mig ett par helt vattentäta gummistövlar, men glömde att man kanske ska ha regn- eller åtminstone långbyxor på sig för att hindra vattnet skulle läcka in. Så där gick jag i vattenforsarna i täta gummistövlar, som också var helt fyllda med vatten. (Kom bara att tänka på det nu när vädret är som det är.)

Feg-Emma är värsta modig! Okej, inte riktigt så modig som hon kunde hoppas, men lite modigare än vanligt i alla fall! Så kan det vara.

Desperation... Ni anar inte hur tråkigt  jag hade på resan hem idag! Jag var så frustrerad, klarade inte av att läsa, och lyssna på musik var helt uteslutet, då den glada musiken irriterade mig just därför att den var så fruktansvärt sprallig, och allt annat bara förstårkte min dåliga dag.Sedan blev det inte bättre av att personerna jag lyckades sms:a inte svarade så fort som jag ville att de skulle  svara, och min täckning var urusel. Mobilen är skit, och allt jag ville göra var att  kasta den i huvudet på nästa person som tyckte att  jag nog borde ha valt att spela piccolaflöjt istället för bas. Irriterad  Emma, ja

jag vill bara klargöra att detta nog inte är så farligt som det verkar, om det nu verkar farligt. Det blir bara så mycket större när man måste vara ensam, hehe :P

Jag tror att jag behöver K-ifieras! Är du hemma i veckan K? Jag hoppas verkligen att du är det, och att du vill umgås, för jag lider av K-brist!

För att citera en god vän:
"Ett stort ? på honom + ett långt Hmm"

Okej, jag har ångrat mig; jag kommer inte kunna lämna detta än på ett tag. Skit också! nu har Nella skickat ett sms också... lite spännande, men samtidigt vill man ju inte förvänta sig något. Det är så himla jobbigt! att jag inte kunde tycka om A2 istället för A1, det hade varit så himla mycket lättare förstår ni, för då hade det varit ömsesidigt... Men, men, skit samma, jag överlever ;)

Fick förresten en tröja alldeles gratis igår! Riktigt gött!

Tror att jag kommer hem på onsdag också, för den som undrar, om det nu är någon som läser vad jag skriver här sedan den här bloggen blivit så deprimerande och patetisk. Jag hatar att jag skriver om det, bara så ni vet... Men jag kan helt enkelt inte hålla mig från att göra det. När jag kommer hem ska jag skriva av mig i min s.k. dagbok, och då slipper ni förhoppningsvis se mer av det här, men det är som sagt förmodligen på onsdag, så ni får stå ut...

Igår hade vi sista konserten, som tyvärr inte blev den bästa, men den roligaste. K-E var med och pultade med mig, och jag ljuger int enär jag säger att jag skrattade/log under större delen av framförandet. Jag har aldrig haft en så rolig konsert förut! Det räcker att titta på K-E så blir man glad! En helt fantastisk människa! Se till att träffa honom om ni kan!

Vet inte riktigt vad jag ska säga gällande det patetiska ting som drabbat mig... min sjukdom... Men jag funderar på att låta det försvinna ur mitt liv, men vill inte irktigt.... hmmm...

Förlåt att det blir mycket sådant. Jag känner mig patetisk, och är det också,  men jag har ingen annanstans att skriva sådant på (ni skulle se mina gamla kvitton och tågbiljetter, de är helt sönderklottrade).
imorgon blir den antagligen viktigaske konserten flr min del. Skoj skoj :P

Knut Larsson

Imagination is the beginning of creation. You imagine what you desire,
you will what you imagine and at last you create what you will.
/George Bernard Shaw

Det är faktiskt  inte mitt fel! Men för att inte verka lika desperat efter
kärleken undviker jag att höra av mig för att låta en annan göra det...
Lite jobbigt bara att det inte blir så... Hur ska man göra egentigen?
Fan!



Bara för att Marike spelade den på våran master class idag, och för att namnet (Elegy) passar in på dagens humör.

Men lilla du! Håller alla tummar jag har!

Emma känner sig bländad... Men vad hände med solen? Kom tillbaka!

Fan då...

En (liten) kärlekssaga:

Det var en gång en flicka som hette Elsa, som en tidig januarimorgon begav sig till ett läger för att spela på sin vackra storkartong tillsammans med sina vänner. På detta läger upptäckte hon att en av hennes gamla bekanta (Alvin) hade ett nytt ljus över sig, som riktigt drog henne mot honom. Elsa förstod inte riktigt vad som hände:  vad hade egentligen hänt med Alvin? hade han klippt håret? ny tröja? sin pappas gamla skor? eller vad var det egentligen? hon kunde inte sätta fingret på vad det var, och tog sig därför friheten att umgås med honom lite extra mycket, eftersom det verkada vara vad "ljuset" ville att hon skulle göra. Detta resulterade i att ljuset, som tycktes omge Alvins vackra kropp, och dess dragningskraft blev allt starkare, och till slut kunde inte Elsa sluta tänka på honom...
   Några veckor senare (i februari) var Elsa och Alvin på ett annat läger tillsammans. Även här tycktes ljuset bli starkare, men Elsa började känna sig jobbig; tänk om Alvin inte tyckte om Elsa! på samma sätt som hon tyckte om honom! på detta läger fanns också en annan kille, Adolf. Elsa tyckte att Adolf tittade väldigt mycket och konstigt på Elsa, men brydde sig inte om honom speciellt mycket, då hon hade fullt upp att titta på Alvin.Dock bytte hon telefonnummer med båda Alvin och Adolf, som faktiskt spelade på likadana kartonger (men Alvin var bättre på att spela på sin kartong, men det kommer vi till senare)...
   Mot slutet av februari och början av mars hade både Alvin, Adolf och Elsa jätteviktiga prov där de spelade på sina kartonger för att kunna komma in på kartonghögskolan. Det tyckte Elsa var jättebra, för då hade hon en jättebra anledning att höra av sig till Alvin utan att behöva känna sig allt för efterhängsen. Dock var Adolf mycket bättre på att svara på Elsas meddelanden, så deras vänskapsrelation växte snabbt.
  Ett av dessa superviktiga prov var på Mölans kartonghögskola, och det visade sig att Alvins och Elsas prv var på samma dag. Gissa om Elsa blev glad då! hon umgicks med honom så mycket hon kunde, men Adolf var lite för påträngande och ställde sig ivägen för Elsas önskan att få stå bredvid Alvin.  På kvällen (när inte Adolf var där) gick Elsa och Alvin på promenad genom staden, där de båda sov för att kunna göra sina prov. Det var en väldigt trevlig promenad, och Elsa kände åter ljuset runt Alvin växa. Han var så perfekt! Att hon inte lagt märke till det förut!
   När proven var över fortsatte Elsa höra av sig till Alvin, men tyckte att det började bli svårt att inte verka så desperat som hon faktiskt var. hon letade efter honom på internet för att släcka sin ljustörst, men ingenting lyckades lindra den. Till slut var hon tvungen att berätta för honom om den i ett sms. Det var en lång väntan på hans svar, då han inte svarade förrän cirka åtta timmar efter att meddelandet hade levererats. Och det svaret sedan! Elsa blev lite ledsen, men höll modet uppe; hon hade ju i alla fall sagt som det var, och var faktiskt lite stolt över sig själv för att hon hade lyckats göra så mycket! efter några dagar berättade alvin att han tyckte att Elsa bodde för långt bort för att de skulle kunna ha en kärleksrelation. Elsa blev ledsen, men inte förvånad... För att sluta verka desperat avstod hon från att skicka meddelanden till Alvin, och lyckades på så vis komma över honom någorlunda snabbt. Adolf fortsatte att skicka meddelanden till Elsa var dag...
   Men det visade sig att Elsa hade fel! En dag i mitten av juni begav hon sig nämligen till närmaste storstaden för att ha stämrep med de andra storkartongspelarna, och vem var där om inte Alvin! Så fort Elsa såg honom sprack hennes ansikte upp i ett stort leende. Hur hade hon någonsin kunnat glömma hur fin han var? Hon satt och tittade på honom i smyg i flera timmar, och blev jätteledsen när han inte kunde stanna till kalaset senare på kvällen. Hon började återigen tänka på honom och funderade flera gånger på att skicka ett meddelande, men vågade inte. Han däremot skickade ett meddelande en knapp månad senare och undrade vad han behövde packa med sig. "Packa?" tänkte hon, "vad skulle han behöva packa till?" hon frågade honom naturligtvis, och det visade sig att han skulle med på samma kartongresa som hon skulle på några dagar senare. En gnista av hopp tändes inom Elsa. De skulle få umgås tillsammans i en hel vecka! Äntligen!
   På resan var Alvin väldigt pratglad, och nästan lite flirtig, tyckte Elsa. hon kunde int elåta bli att alltid försöka finnas i hans närhet, och letade konstant efter honom när hon inte visste var han var. Adolf, som också var med på resan, verkade göra likadant, fast med Elsa istället för Alvin. Alvin verkade reta Elsa lite i smyg, det var i alla fall så Elsa tolkade det, men hon visste inte om han var medveten om det själv...
   Sista dagen på resan kändes sorglig för Elsa skulle inte få bada i det underbara havet så mycket till, och Alvin skulle åka hem till sig så snart de gick av bussen hemma i Sverigeland... Ungefär en och en halv timma innan bussens avgång frågade Adolf om Elsa ville följa med och ta ett sista dopp i det blå, och vem kan tacka nej till ett sådant förslag? Det visade sig att även Jan (en bifigur) och, ja just det, Alvin skulle följa med. Gissa om Elsa blev glad! Medan Adolf och Elsa väntade på att Alvin och Jan skulle bli klara tyckte Elsa att Adolf betedde sig lite konstigt. han gav henne en blomma och sade "Till den vackraste flicka jag känner", och Elsa sade något i stil med "Ja, eller hur" och himlade med ögonen. Adolf verkade bli något litet irriterad, men inte så farligt. Nu kom alvin och Jan, så gänget kunde bege sig mot havet.
   Väl nere vid stranden gick Elsa och Adolf några steg bakom de andra, och då passade Adolf på att skämta lite genom att säga "Jag är kär i dig, Elsa". Elsa skrattade lite försiktigt åt skämtet, och då blev Adolf upprörd. Han sade att hon inte borde skratta år honom när han öppnar upp sitt hjärta för henne. Kunde han verkligen mena allvar? Det visste väl alla att hon inte var intresserad av honom? Och hur kunde han våga vara intresserad av henne, när hon så uppenbart var förälskad i Alvin? Elsa behöll lugnet, gav Adolf en blick full av jobbiga frågor, och fortsatte framåt mot havet i tystnad.
   Medan de badade i de underbart stora vågorna försökte hon hålla sig på lagom avstånd både från Adolv och Alvin, för hon ville inte verka för avskräckt eller desperat. De hade en jättetrevlig timma tillsammans, och hon kunde titta på Alvin hur mycket hon ville, vilket gladde henne.
   På hemresan satt Elsa och grubblade över vad som hade hänt, men kom inte fram till något vettigt. Adolf var väldigt påträngande (han satt på sätet bakom i bussen), och Alvin kändes alldeles för långt bort (också han på sätet bakom). hon kastade många längtansfulla blickar mot Alvin, och hennes vän Petra märkte detta tydligt, och fnissade mycket. ett litet tag medan Alvin och Adolf gick ned till våningen under i bussen fick Elsa låna Alvins kudde, och myste med den en lång stund. Då var hon lycklig. hon pratade jättemycket med Alvin under resan, och tyckte att ljuset nu kändes mer som en eld, eller en sol, eller kanske en stjärna. hon kunde inte slita blicken ifrån honom, han var så underbar!
   Allteftersom resan gick blev Elsa mer och mer ledsen. Snart skulle hon inte få träffa Alvin mer! Dock lovade han henne (nästan) att om hon spelade på en annan kartongkurs skulle han antagligen komma och lyssna. Det gladde henne så mycket att hon bestämde sig för att bekämpa sin förkylning, och bli frisk! Hon måste få träffa honom igen, och det snart! Den längtan efter Alvin som hon nu kände var större än någonsin, och hon grät på vägen hem från bussen (antagligen för att hon var så trött). Måtte hon få träffa honom igen!

Fortsättning följer... kanske...



(Alla karaktärer heter något annat i verkligheten)

Idag beskådade jag och lillebror en brand! Vi (jag) såg röken ringla sig mot himlen medan vi (jag och lillebror) åt kvällsmat, men trodde då att det bara var industrierna, som ju faktiskt ligger åt samma håll. Dock blev vi misstänksamma när vi, i bilen på väg till badplatsen, såg att röken inte alls kom från industrierna, utan från bakom skidbacken! Naturligtvis blev vi jättenyfikna, och bestämde oss därför för att försöka lista ut varifrån röken kom.
   Vi körde in på vad som kändes som helt fel väg, men svängde av mot Härstorp, eftersom röken såg ut att kunna komma därifrån.Vi mötte många bilar (tre), men sedan var det lugnt. Vi körde ända tills några som stod lite längre fram längs vägen vinkade åt oss att vända, och vi som var så nära målet! Men visst, jag kunde väl vända, så jag lade i backen och skulle just till att bbörja backa in på en liten traktorväg (knappt synlig för ögat) när människorna framför mig vinkade åt mig att fortsätta framåt igen. Förvirrad som jag var tittade jag i backspegeln (samtidigt som jag lade i ettan igen) för att få bättre förståelse för vad människorna menade med sin velighet, och tur var väl det! Bakom mig kom en stor, skrämmande, röd och blinkande brandbil i hög fart (i alla fall hög för att vara på en så liten väg, och för att jag stod still). Jag drabbades - som vanligt - av beslutsamhetsångest; backa snabbt och kanske hinna undan, eller köra fram till en eventuell korsning, så att jag kunde släppa förbi fordonet bakom...
   Självklart valde jag det lite mer säkra framför det något mer osäkra, och backade, och som jag backade! Full fart på växellådan! Fullt rattutslag! Full gas! Jag har nog aldrig backat så fort! Jag hann inte ens se om jag hamnade på den lilla sidovägen, eller om jag hamnade på åkern, och därmed förstörde en del av bondens skörd! Men skicklig som man är prickade jag vägen precis, gjorde en utsökt parkering och missade alltså säden. Lillebror och jag gick fram några meter (kanske 50) för att beskåda branden lite bättre, och komstaterade att den var stor!
   Sedan åkte vi till badplatsen, och försökte samtidigt få in en radiokanal där de hade nyheter, men det visade sig att ingen hade det halv nio på kvällen... Surt för oss. Så vi fick vänta tills vi kom hem istället :P
Det var alltså berättelsen om när Emma och Per beskådade en brand i en maskinhall (som för övrigt brann ned till grunden). The End

Ska man vara stressad på sommarlovet?
Ska stress ens finnas i ens vokabulär
när man är ledig, liksom jag är nu?
Jag är stressad!
Nu!
Därför blir det enda jag tar mig
an att göra...
Ingenting.
Ingenting blir gjort,
Ingenting blir sagt
och det som finns kvar är just
Ingenting.
Jag är ingenting
och det finns inget jag kan göra åt det.