Such Happy Things

Molnen spricker upp och solen lyser igenom!
Äntligen!
Visserligen skymtas den bara då och då,
men efter en så grå period som denna
är vad som helst bra!
Solen visar sig nu på fel plats, för fel
person, fel del av solen själv,
men det är ändå en del som visas
och man kan hoppas att solen
en dag kommer visa sig för alla
som har rätt att se den - alla
som vill se...

Bränt ansiktet litet idag ;)

Idag är inte riktigt min dag. Jag försökte hålla modet uppe under morgonen, och klarade mig precis till tågstationen i Vbg. Jag tvingade mig att må tillräckligt bra tills jag kom hem, och väl där sprack det. Jag lade mig i soffan och dog... Eller, en del av mig dog i alla fall. Om hela jag hade dött hade jag ju inte kunnat slriva något här ;D
   Tanken var att jag skulle på släktkalas, men mor tyckte att jag nog borde stanna hemma och sova lite. Det blev ju inte så överdrivet mycket sömn inatt...

Igår vaknade jag med ett bekant stycke ljudande i huvudet. Jag kunde först inte riktigt placera det, men kom efter en stund fram till vad det var! Dock visste jag inte vad det var. Jag var säker på vilka som hade spelat det (Terje och Knut-Erik), när, var och varför, men vad exakt var det för stycke? Kompositör? Jag satt på naxos och försökte hitta (till och från) i över en timma. När jag sedan åkte tåg med K kom jag på den smarta idén att fråga min gamla lärare P, som var med på konserten, och som därför borfde kunna ha koll på vad det är för stycke. Det hade han också! Lyckliga Emma har äntligen hittat rätt och är fast vid musiken!

Det är lustigt det där med ljuset; att det bara försvinner, eller dyker upp,
att det alltid försvinner, att det alltid dyker upp. Att vi ibland kan bestämma
över det helt och hållet, och ibland finns det bara där, även fast vi egentligen
inte vill ha det. Det byter form och nyans - byts från abstrakt till konkret på
bara några få sekunder, för att sedan byta tillbaka igen, utan att vi över
 huvud märkt någon skillnad. Vi försöker förstå det - låtsas att vi gör det,
inbillar oss att vi gör det - men innerst inne vet vi alla att det är något som
inte går att förstå, det förstår väl alla? Precis såsom löven på träden alltid
försvinner på hösten, såsom vi också kan se till att de alltid stannar kvar
över vintern i konstgjort klimat, förblir ljuset ett tecken på vår makt och
lydnad; vårt sätt att se oss omkring samtidigt som vi är blinda i dess
mörker och glans. Vi kan spegla oss i dess skönhet, och samtidigt
avundas det, då vi vet att vi aldrig kommer bli lika dyrkade eller hatade
som det. Ty vi är enkla människor - alltid lika konkreta, alltid där, alltid
kontrollerade - och alltid ska vi älska detta ljus i ett slags hatkärlek, som
aldrig försvinner, hur mycket vi än försöker. För det kommer alltid att finnas
där, även utan oss, ty det är det som livnär oss, inte tvärtom.






Kvällens svammel... Nu är det dags för bingen!

Livet går ut på en sak egentligen: att hitta sin partner och föröka sig med hjälp av den. Men vad gör man egentligen när man har hittat honom? Man tar naturligtvis kontakt och ser till att man gör som man ska... Dock är det så i mitt fall att min partner inte förstått att vi hör ihop, eller också har han förstått det, men ignorerar detta. Hans ursäkt är att vi bor för långt isär, och det har han faktiskt rätt i, men ändå! Illa... Vad gör man när det blir så då? Hittar en ny "rätte"? Man har väl försökt må ni tro, men så fort man träffar mr. Right igen upptäcker man att han fortfarande är rätt... Ska man bara ignorera? Låta det gå över? Går det över? Äh, skit samma, jag får väl leva i en längtansfull ensamhet under resten av mitt liv, det kommer gå ganska fort i alla fall; 60-70 år till, och sedan är jag död. Ensam. Begraven. Arvingslös. Bortglömd...



Nej, jag är inte deprimerad, och jag ber er att läsa ovanstående text med en gnutta ironi i rösten.

Lite roligt också att jag precis klickade på en länk, och när det nya fönstret som dök upp var färdigladdat stod det "Ingen partner"... sammanträffande...

Jag börjar få panik över boendet, och E svarar inte på mina meddelanden... Dessutom har jag inte fått någon av lägenheterna än... Ska skriva in mig på VG's imorgon har jag tänkt, så att jag åtminstone kanske kan få ett rum där... Men förhoppningsvis svarar E, och om det är positivt finns det hopp för mig och E2

Jag har sett klart nu! Stört! Next please!

Jag blir så himla trött på mig själv! Usch! Sluta!

Imorse lagade jag mina allra sista pannkakor här på elevhemmet... Känns lite sorgligt faktiskt! Nu har jag städat klart på rummet, så jag inväntar bara tåget som ska ta mig hem till U. Jag är framme 18.54, och hoppas på att bli hämtad vid stationen, då väskan är väldigt tung. Dessutom vet jag inte om datorväskan r vattentät, och det är ju inte roligt om datorn blir blöt!

Ikväll får jag alltså äntligen smeka min saknade Hugo! Om jag kommer in på mitt rum vill säga. Mina föräldrar har tydligen bara lassat in alla mina saker på rummet, så det blir nog till att städa det första jag gör när jag kommer hem också. Trevligt...



Igår tog jag studenten, och det blev en väldigt lyckad, men aningen sorglig dag. Jag kommer inte att träffa ens hälften av människorna igen under den närmaste framtiden (är min gissning), och jag som trivts så bra! Alla korridormänniskor, som jag bott tillsammans med i 1-2 år, hur ska jag klara mig utan dem nu? Jo, klara mig kommer jag naturligtvis att göra, men jag kommer sakna många av dem i alla fall! Fast det är nog så också att de människor man vill träffa igen, serman till att träffa igen och tvärtom. Man kan ju alltid hoppas på en återträff..?Jag är ledig hela sommaren (A) Och om någon ändå är i Malmö är det bara att höra av sig, för jag kommer antagligen vara där under större delen av de närmaste tre åren... Jag saknar redan vissa...

Men jag kommer få nya vänner... inte ersättare, men utfyllare som gör saknadens hål mindre ;)

Lev ett gott liv nu allihop!
Pussar Emma!!! Yeah.

Balen var igår, och det var verkligen jättetrevligt! Förra året klagade många på att det var för dåligt med mat, och att balen verkligen inte var så rolig som de hade väntat sig. Men jag måste säga att jag blev proppmätt, och att jag hade roligt praktiskt taget hela tiden. Det var kanske inte jättekul att vänta på att R skulle må bra, men hon mådde inte dåligt så jättlänge. Dessutom kände jag mig så fin att det förgyllde min dag :D



Emma Bus busar
grannarna snusar
och livet det rusar.

Snälla, jag orkar inte mer, bara sluta. Det är bara jobbigt..!

Hehe, lagom flummig natt, om man nu vill uttrycka det så...

Flyttar på riktigt nu. Det känns rätt konstigt måste jag säga... Vad ska man börja med att packa ner?
Jag kommer sakna det här faktiskt - D fick mig att inse det igår. Jag började gråta mitt under middagen! Det kommer bli sjukt jobbigt på fredag och lördag, då man ska säga hej då till alla!