Dillkött och potatis
Om exakt en vecka är jag ute och festar som bara den! Det ska vara helt underbart roligt och antagligen blir det en aning sorgligt också. Min student... Jag tycker inte det är länge sedan min syster tog studenten, och hon som är så gammal ;) Nej, men det har faktiskt gått otroligt mycket fortare än jag hade tänkt, och det är kanske inte så konstigt egentligen. Tre år och tre olika gymnasieskolor, tre olika program, tre olika klasser, tre olika städer, men bara två olika län... Från hemma till pendel till flytt! Från NS till IB (Pre) till OMP... Tänk att jag har bott här i två år redan. Ensam... typ. Nu blir det till att flytta hem igen över sommaren, och sedan försvinner jag ännu längre bort! Men det känns bra faktiskt. Jag hade inte velat bli kvar hemma i U och jobba på Lager eller liknande, det känns inte riktigt som något jag dröt om direkt.
Det är ganska ensamt här ikväll. Jag skulle visserligen kunna gå ner till E och S, men då måste jag ju lägga undan datorn och sådant, och det är ju jobbigt. Dessutom är de andra här inom 20 minuter. De kommer nog inte vara till så mycket sällskap iofs, då de kommer hem från Liseberg och är säkert jättetrötta.
På måndag har vi avslutningsmiddag, och jag hoppas verkligen att U inte kommer! U är den värsta människan jag någonsin träffat i hela mitt liv! Jag har en tystnadens protest mot honom, och vägrar därmed att svara i telefon när han ringer. Jag vill aldrig mer prata med honom! För att förklara det hela lite kort kan jag ju säga såhär: Han ringde onsdagkväll och ville att jag skulle spela på torsdagen klockan 13.00 i Trollhättan. Han fixade skjuts och jag skulle få lunch, så visst, gärna för mig. Jag frågade om jag kunde få skjuts hem också, och det sa han att han skulle fixa. Men tror ni inte att han strunar i min lunch, och skickar ett sms där det står att han är i möte och inte kan hämta mig, och att jag får ta bussen istället!? Jo, det var precis vad som hände. Så där stod jag i Trollhättan, utan varken pengar eller busskort och med en kontrabas på nästan 20kg (inklusive fodral)... Vad skulle jag göra? Som tur var tyckte en som heter Anita synd om mig och skjutsade hem mig, men om U ska jag aldrig mer yttra ett snällt ord! Inte för att jag har gjort det innan heller, men ändå...
Det är ganska ensamt här ikväll. Jag skulle visserligen kunna gå ner till E och S, men då måste jag ju lägga undan datorn och sådant, och det är ju jobbigt. Dessutom är de andra här inom 20 minuter. De kommer nog inte vara till så mycket sällskap iofs, då de kommer hem från Liseberg och är säkert jättetrötta.
På måndag har vi avslutningsmiddag, och jag hoppas verkligen att U inte kommer! U är den värsta människan jag någonsin träffat i hela mitt liv! Jag har en tystnadens protest mot honom, och vägrar därmed att svara i telefon när han ringer. Jag vill aldrig mer prata med honom! För att förklara det hela lite kort kan jag ju säga såhär: Han ringde onsdagkväll och ville att jag skulle spela på torsdagen klockan 13.00 i Trollhättan. Han fixade skjuts och jag skulle få lunch, så visst, gärna för mig. Jag frågade om jag kunde få skjuts hem också, och det sa han att han skulle fixa. Men tror ni inte att han strunar i min lunch, och skickar ett sms där det står att han är i möte och inte kan hämta mig, och att jag får ta bussen istället!? Jo, det var precis vad som hände. Så där stod jag i Trollhättan, utan varken pengar eller busskort och med en kontrabas på nästan 20kg (inklusive fodral)... Vad skulle jag göra? Som tur var tyckte en som heter Anita synd om mig och skjutsade hem mig, men om U ska jag aldrig mer yttra ett snällt ord! Inte för att jag har gjort det innan heller, men ändå...
Kommentarer
Trackback
