Such Happy Things

Nej, jag skulle inte tro det, men det känns så ibland. Här är man snäll och leker "Nu kommer jag och tar dig!" i ca två timmar (sammanlagt, inte i sträck) under dagen, och vad får man tillbaka? Jo, bitmärken på handen och jackan för att man inte vill ge honom en macka, då vi ska äta en timma senare!? Ja, så var det för mig i alla fall! Det är inte lätt att vara stark när man - bokstavligt talat - blir biten, sparkad, slagen och dessutom får en diverse saker kastade på sig, exempelvis en plastlåda i vilken ett pussel vanligtvis förvaras. Så här vacker är jag nu, cirka fyra timmar efter bitattacken:



Det är ömt och svullet också, men sådant syns naturligtvis inte på kort...

Vi har lekt med "byggisarna" idag också, massor faktiskt! Eller, egentligen inte jag, så jag borde väl inte säga "vi", men det låter bättre. Jag såg alltså på när Unge Herr R byggde och knuffade ner sina torn av duplo. K försökte få honom att träna lite på att bygga mönster av sådana där träklossar, som osmarta barn försökte spola ner i toaletten på dagis, eller om det nu var förskolan... I alla fall lyckades han relativt bra med detta, så han belönades med flera "Bravo" och kittlingar på magen (något han tycker väldigt mycket om).



Nu har jag, inte helt otroligt, blivit väldigt trött och funderar starkt på att gå och lägga mig. Det visade sig nämligen att jag visst har världens slappaste arbetsdag framför mig imorgon: jag börjar 19:00, men kommer inte komma fram förrän 19:25. Vid det här laget har Unge Herr R redan gått och lagt sig och sover förhoppningsvis. 21:00 kommer L för att ta sitt nattpass och jag går och lägger mig när jag är trött. 07:15 väcker L/jag Unge Herr R, som får sin medicin och "välling"*. Någon gång runt 07:30 byts blöjan på U.H.R, 07:45 kommer taxin för att hämta honom, och då får jag åka hem.

Förstå att jag får betalt för att för det första vara i en lägenhet och vakta U.H.R. som sover, och sedan för att jag sover själv. Det enda jobbiga jag har är att väcka honom och ge honom sin frukost, och hur jobbigt är det på en skala? 13 timmars arbetstid och lön utan att behöva göra speciellt mycket mer än att sova och titta på en unge som sover (dvs att jag tittar på TV och hoppas att U.H.R. inte får något epilepsianfall...

Nej, nu ska jag kanske gå och lägga mig, alternativt se på en film eller läsa en bok.
Ha det kalas!


*Havremjölk

Någon gång ska jag se till att få min design fixad och vacker, men det är lite svårt för tillfället, då jag är väldigt trött och inte riktigt är så insnöad på sådant. I morgon ska jag jobba 09:30-21:00, och därför skulle jag behöva gå och lägga mig nu...

Jag har syndat idag och ätit två bitar banankaka, som mor bakat. Den var jättesaftig och smakade hur gott som helst, något som, i och för sig, inte var någon överraskning. Jag var sötsugen hela dagen, så när kakan kom på tal (av mig) rådde det inga tvivel om att jag skulle äta stora bitar av den. Naturligtvis är det också så att jag inte bara syndat på kakan, utan också på glass och en halv kebabrulle, och att sitta framför datorn hela dagen förbättrar kanske inte situationen.

Men då blir man glad att man i morse faktiskt bestämde sig för att återigen ta en långpromenad ner till Skottek och golfbanan och allt det där. 13 500 steg på ett ungefär :D Det är inte varje dag man gör en sådan prestation, nej, det var faktiskt två dagar sedan jag gick den rundan! Igår gick jag bara i en timma, och idag gick jag i lite drygt en och en halv, men då åt jag några smultron också (jättegoda, 3-400 meter från golfbanan! Mums!).

Jag känner mig väldigt tung i magen efter allt gott jag ätit både idag och igår (det senare var en massa jordgubbar med ton av glass och drädde till), och det gör att jag känner mig dum. Men saken är ju den också att om jag nu går och lägger mig inom 5 minuter och hinner somna under sen sista (dvs att jag somnar innan 00:00) ja, då kanske jag orkar upp för att gå en liten promenad på morgonen, och då känner jag mig antagligen inte riktigt lika dum! Det ska jag nog göra!

Nu har jag - äntligen - sett klart på abdra säsongen av Torchwood (en brittisk spin-offserie av sci-fi-serien Doctor Who). Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om serien... Två säsonger har gått och då borde man sitta som fastklistrad vid skärmen och inte för ett ögonblick klara av att sluta titta, om det nu är en bra serie, vill säga, men jag har suttit och ritat och skrivit under tiden jag tittat. Jag har gjort en massa grejor, och detta borde tyda på att serien inte är något speciellt egentligen, att den inte är värd att spendera tid på. Ändå grät jag i sista avsnittet (nej, tänker inte spoila om varför, men det är ett sorgligt avsnitt!) och skrek åt dem att det visst fanns en utväg; det måste det göra! Men inte gjorde som jag ville! Nej då, serien gick mot sin egen logik (eller ja, min ^^) och gjorde så att allt det som inte fick hända hände... Varför? Varför
förstör de så? Jag förstår det inte! Det är som att sitta hela familjen och titta på en mysig film, och så knäpper någon helt plötsligt över till någon sportkanal för att få se på boxning eller fotboll! Det finns ingen mening med det! Dock måste jag väl säga att det här slutet är mer logiskt och resonable än att byta till sport när man ser på film, men ändå...

Det bästa med den här säsongen var nog James Marsters intåg; han är så underbar och bra! I love him! Sund bara att han inte fick vara med mer, det hade nog lyft upp hela serien. Och på tal om James Marsters (<3) måste jag gå till K någon dag och se på Angel! Inte för att jag måste se på Angel när jag är där, men det vore trevligt :P Hoppas att jag inte somnar nästa gång, det är lite pinsamt..

 

 

Ikväll måste jag gå och lägga mig tidigt, då jag ska jobba 09:30-21:00 i morgon. Sedan hoppas jag att K vill umgås så att jag kan vara uppe halva natten och leva lajban. På måndag/tisdag jobbar jag nämligen 19:00-08:00, och då antar jag att jag måste vara vaken hela natten, och då måste man ju vara pigg! ("Vara pigg" tänker du, "Hur ska hon kunna vara pigg hela natten om hon inte sover?" Jo, det ska jag förklara: Om jag är uppe hela natten mellan söndag och måndag kan jag sova nästan hela måndagen och på så sätt bli pigg lagom tills jag börjar jobba, och så är det inget problem att vara uppe. Dessutom har jag tänkt ta med mig böcker och film... Ska jag ta North and South eller Stolthet och fördom tro? Humm... Det får jag nog fundera över lite. Jag är inte så bra på filmer egentligen, men det löser sig väl. Jag ska i vilket fall ta med mig mina nya böcker A Walk to Remember (Nicholas Sparks) och Fallhöjd (Nick Hornby). Tror dock inte att jag kommer hinna läsa ut någon av dem, i alla fall inte om jag ska se på film, men vi får helt enkelt se vad jag känner för.

 

Igår/natt/dag har jag jobbat och slitit med R. Han var på väldigt bra humör när han kom 13:00 och sken som en sol då han byggde med sina klossar. D, M och jag hjälptes åt att vakta honom, och behövde egentligen inte göra speciellt mycket. R var busig när han skulle bada, men det var inga större problem. Det var också lite jobbigt med lakanen när han skulle sova, men vi struntade i honom, och då somnade han så fint så. Dock "råkade" han slå till mig ganska hårt i huvudet, men det är inga fel vad jag har märkt ^^




Natten flöt förbi ganska obemärkt, då R somnade runt 19:30-20. L, som hade nattskiftet, kom vid nio och löste av D och M. Själv skulle jag ha jour och sova (med lön! Underbart!), vilket jag fick göra helt ostört. L och jag tittade på fotbollen (Ryssland-Spanien (0-3)), och sedan lite på Sagan om Ringen, fast jag orkade inte riktigt, så jag gick och lade mig runt halv ett-ett.

Klockan 06:36 gick jag upp igen för att bädda upp sängen och packa min väska. R fick sin välling och 07:45 kom taxin och K och hämtade honom. jag och L åkte åt var sitt håll och jag var hemma runt halv nio. Nu sitter jag vid datorn och slöar för jag är jättetrött. Jag vill åka och shoppa, men har inga pengar att shoppa för, då jag måste spara till diverse resor... Jaja, man får väl glädja sig åt att man har körkort i alla fall :P

Nu har jag kommit så långt i mitt liv att jag börjat fundera på framtiden: Vad gör jag om tio år? Mina föräldrar gifte sig när de var 25, kommer jag också vara gift då? Finns det någon där ute som jag någonsin kommer bli kär i? Finns kärlek överhuvudtaget? Och om det nu finns, hur ska jag orka med att leva med en och samma person i resten av mitt liv utan atta tröttna? Jag vill verkligen bilda familj och leva happily ever after, men går det vekligen? Är det inte så att om man vill något tillräckligt mycket går det i uppfyllelse? Det verkade i alla fall fungera på mitt körkort... Men fungerar det på kärlek och relationer också? Kommer jag någonsin att finna en egen mr. Darcy eller mr. Thornton, eller kommer jag behöva leva i celibat under resten av mitt liv?

Jag har förstått att jag antagligen inte kommer att lyckas med att ha något riktigt förhållande under gymnasietiden, eftersom jag vill ha mer än ett år med personen. Detta är något som komplicerar det hela, eftersom jag inte vet var jag hamnar efteråt, och då jag inte vet det kan jag ju inte räkna med att personen jag är tillsammans med hamnar på samma ställe, vilket kan sluta i katastrof. Därför har jag valt att stänga ute allt vad relationer heter, men ögongodis är det knappast något fel på :D

Har bestämt mig för att även jag ska skriva i en blogg, vet dock inte hur regelbundet det blir, men såhär på sommaren blir det nog ganska bra :P