pasta och köttfärssås

Det är lustigt det där med ljuset; att det bara försvinner, eller dyker upp,
att det alltid försvinner, att det alltid dyker upp. Att vi ibland kan bestämma
över det helt och hållet, och ibland finns det bara där, även fast vi egentligen
inte vill ha det. Det byter form och nyans - byts från abstrakt till konkret på
bara några få sekunder, för att sedan byta tillbaka igen, utan att vi över
 huvud märkt någon skillnad. Vi försöker förstå det - låtsas att vi gör det,
inbillar oss att vi gör det - men innerst inne vet vi alla att det är något som
inte går att förstå, det förstår väl alla? Precis såsom löven på träden alltid
försvinner på hösten, såsom vi också kan se till att de alltid stannar kvar
över vintern i konstgjort klimat, förblir ljuset ett tecken på vår makt och
lydnad; vårt sätt att se oss omkring samtidigt som vi är blinda i dess
mörker och glans. Vi kan spegla oss i dess skönhet, och samtidigt
avundas det, då vi vet att vi aldrig kommer bli lika dyrkade eller hatade
som det. Ty vi är enkla människor - alltid lika konkreta, alltid där, alltid
kontrollerade - och alltid ska vi älska detta ljus i ett slags hatkärlek, som
aldrig försvinner, hur mycket vi än försöker. För det kommer alltid att finnas
där, även utan oss, ty det är det som livnär oss, inte tvärtom.






Kvällens svammel... Nu är det dags för bingen!

Kommentarer
Postat av: Hanna

hahahah vilka problem du har ;P

2009-06-19 @ 12:28:02
URL: http://haannahlarsson.blogg.se/
Postat av: Emma, the one and only

Hehe, jag vet ;)

2009-06-21 @ 00:37:52
URL: http://coccinellidae.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0